Nu har det gått 10-11 dagar som "handikappad" och jag har lärt mig så sjukt mycket om mig själv, min mamma och mina vänner. Vissa kompisar som jag inte ens hade ägnat en tanke åt skulle komma och besöka mig i misären, har visat sig bry sig otroligt och hört av sig varje dag + besökt mig.

Däremot har jag andra vänner som jag definitivt hade räknat med skulle komma så fort som möjligt har visat sig inte alls bry sig, inte hört av sig.. ingenting..
Självklart förväntar jag mig inte att världen ska stanna och alla ska rikta in sig på mig men ett "hej, hur mår du" är en ganska liten gest?.. Eller har jag för höga krav?

Äsch, vet inte om det är insomnian som pratar. Sover 2 timmar per dygn, inte ens mina sömntabletter hjälper. Och ändå är jag inte trött på dagarna, känns ganska zombieaktigt.

40 dagar kvar tills skiten åker av. CAN'T WAIT! Då väntar PARIS!! I deserve it, haha





Sovgott
Zombiepussar