Måndagen, domedagen, visade sig icke vara en domedag. Tvärtom! Gipset försvann och jag fick tillbaka mitt ben. Mycket smalare och mycket fulare, men jag ska nog få tillbaka den till sitt vanliga jag med lite träning och sånt.
Inget gips = Ingen rullstol.. saknar den faktiskt. Den var min trogna vän igenom allt. 
Däremot har jag taxin kvar.. trots att jag mest av allt skulle vilja byta chaufför. För det är två saker jag har lärt mig de här månaderna

1. Livet i rullstol passar inte mig. Jag är alldeles för sprallig och partyglad.
2.Taxichaufförer går mig på nerverna. Varenda en är så sjukt irriterande! Antingen på deras beteende, deras musik, deras bilar eller alltihop! Jag har lyckats få en som är irriterande på ALLA sätt som finns.

Skolan rullar på bra. Och jag har bara min klass att tacka. Herreguuuuud vad de har ställt upp! Men snart så ska jag klara mig själv på båda benen och då ska jag försöka ge tillbaka så mycket det går..

Annars flyter livet på bra. Jag har inget att klaga över och snart är den stora dagen kommen för ännu ett ävenyr.. har solat ihjäl mig för just det..

Farväl kära stol